Finnmark fylke var den del av Norge som drabbats hårdast.

De flyende tyska soldaterna brände byarna och förstörde 19 nästan all infrastruktur under sitt försök att fördröja Röda armén.

De närbelägna öarna Svalbard, Björnön och Jan Mayen står under norskt självstyre och betraktas som en del av kungadömet, medan Bouvetön i södra Atlanten och Peter I:s ö i södra Stilla havet är underordnade Norge men räknas inte som en del av riket.

Norskcam com-41

Det blev istället Danmarks prins Carl som tackade ja, och valdes till kung - men endast på villkoret att det norska folket först fick säga sitt i en folkomröstning om monarki eller republik.

75 % röstade för kungadömet och prins Carl kröntes i Nidarosdomen som Håkon VII av Norge.

Förhandlingar i Karlstad mellan de båda ländernas regeringar lyckades dock skapa ett fredligt slut på unionen.

Den norska tronen erbjöds de svenska prinsarna, men alla tackade nej.

Hans son Alexander, som han hade med sin drottning Maud, upphöjdes till kronprins och fick namnet Olav (Olav V av Norge).

Den 9 april 1940 började Tyskland sitt anfall mot Norge.

Enligt vissa historiker innebar Digerdöden år 1349 ett hårt slag, och landet hamnade i skuggan av sina grannländer.

Under åren med Danmark förlorade Norge på 1600-talet några av sina gamla territorier, landskapen Bohuslän (Båhuslen), Jämtland (Jemtland), Härjedalen (Herjedalen) och socknarna Idre (Idre) och Särna (Serna) till Sverige.

Napoleonkrigen, med Danmark som förbundsförvant med Frankrike, betydde slutet för danskarnas tid i Norge.

Vid fredskongressen i Kiel år 1814 tvingades Norge att gå med i en personalunion med Sverige, men utan öarna i Nordatlanten.

Anmärkningsvärt var att Norge inte längre skulle vara en erövring tillhörande den svenska kungen, utan vara en jämbördig part i en personalunion.